Med jämna mellanrum kommer dom och knackar på i kvarteret. Ibland med alltför jämna mellanrum. Jag syftar på J´s vittnen som lyckats med bedriften att två dagar i rad försöka frälsa min själ. Samfundet i fråga skulle behöva se över sina logistiksystem för att effektivisera sin trosdistribution och undvika dubbelbokningar.
Inget ont om deras vilja att förändra världen till det bättre, men ligger man på en lite lägre nivå rent religionsutövningsmässigt är det lätt att ställa dom i samma hörn som fanatiska dammsugarförsäljare.
Som alltid kommer dom i par om två och vittne A knackar på dörren en torsdag. När jag öppnar möts jag av hans bruna läderportfölj ur vilken han skickligt smusslar upp senaste utgåvan av Vakthornet i 4-färgstryck. Tyvärr, jag vill inte handla. Men känner inte för att förstöra deras dag totalt och håller med i att det faktum att det pågår alltför mycket grymheter i världen. Det lustiga i sammanhanget är att vittne B hela tiden står i bakgrunden, tyst, nickar lite försynt och låter A sköta affärerna.
Man skulle kunna tro att detta tillvägagångssätt kommer från en slugt uttänkt stridsstrategi genom att skicka sina mest talföra vittnen till fronten och låta de mer timida agera följe. Men ack så fel, trupperna omgrupperas.
På fredagen uppenbarade sig nämligen dörrknackaren vara ett nytt vittne, medan A återuppstått och nu tagit B´s plats som tyst vittne i bakgrunden.
Sorry grabbar – den gubben går inte!
Inlägg (RSS)
