VVV - Värld Vid Väv?

Det har varit ont om skrivande här de senaste dagarna och det beror på att det varit väldans ont i min skalle också. Man uträttar inga storverk med värk, som jag brukar säga.

Är det åldern nu igen? Jag kanske börjar bli gammal och kroppen sliten. Det är snart dags för käpp och lösgom för att avhjälpa upprepade oläkbara lårbensbrott och borttappade tänder som ploppat ur munnen likt tärningar ur en Yatzykopp. Min far sa i och för sig för ett tag sedan när jag beklagade mig, att det blir bättre med åren. Han menade nog inte fysiskt, men jag undrar ändå vid vilken ålder denna förbättringsprocess tar fart? Med tanke på att han fyllde 66 respektingivande år nyligen, hoppas jag att det inte dröjer till pensionen.

Hursomhelst finns det fördelar med åldrande och det finns flera fördelar med att vara pensionär, i alla fall om man ser det ur ett konsumtions- och frisksportsperspektiv.

Igår handlade jag på Hemskköp, dom har ett speciellt klubbkort som utfärdas till pensionärer efter legitimationskontroll och berättigar till 5% rabatt på hela varusortimentet varje tisdag. Som om det inte är nog finns det speciella rabatterbjudanden också, enbart för dessa invalda. Jag hittade bla en metershög pall med ägg, försedd med skylten ”Pensionärserbjudande. Helt flak ägg 9,90”.

Men jag då? Jo, längst ner stod i finstilt vilka regler som gällde för oss andra dödliga… ”Annars 15”. Upp med händerna och hit med pengarna, annars..! Så medan pansjisarna (vilket för övrigt är ett ord som omgående borde införas i ordlistan som synonym till favoriserad) åtnjuter rabatterade ägg från frigående värphöns, blir vi andra utsugna och hotade till ordinariepriser istället. Är detta rättvisst? Är detta den framtid ni önskade för era barn och barnbarn?

Det finns också friluftsbekvämligheter som är speciellt inrättade för just icke längre pga ålder yrkesverksamma medborgare. Ortens boulebana tex. Nu kan man i och för sig inte säga ”ortens” för vi andra är nämligen portade. Det är lika stenhård åldersgräns där som på bolaget, och jag har själv blivit åthutad och beskylld för opansjigt intrång. Men det finns inga alternativ, så vill man kasta sig ett par glänsande järnklot på en riktig grusbana får man smyga dit kamouflerad som värsta inbrottstjuven och i skydd av mörkret försöka avgöra vem som landat närmast lillen.

Även om jag kallar allt det här det för åldersdiskriminering och favoriserande av äldre så är det förbannat bra förmåner dom har och jag har fått ännu en anledning till att skaffa falskleg. För även om det krävs käpp och rullatorer kvarstår faktum. Pensionärer rockar fett!

Jag är glad att jag inte bor i “stan”, min höga ålder hade inte klarat det. Stressigt, trångt, skitigt och bullrigt är min generella fördomsfulla uppfattning.

När jag tvingas besöka Hufvudstaden vid bottenviken och ankommer Stockholm Central med flerhjulig missil stannar jag ofta upp i panik. Var är jag? Vart ska jag? Vart ska alla andra? Och varför har dom så förbannat bråttom? Så står jag där och reflekterar över myrstacken några minuter, tittar på klockan och inser att jag är lika försenad som omgivningen. Just go with the flow…

Ändå kan jag finna en viss charm i mångkulturella städer som Malmö med mysiga besök på uteserveringar under alltför svala sommarkvällar, exotiska svartklubbar som ägs av jugoslaver och märkliga kulturella happenings som övergår mitt förstånd. Här finner man allt mellan präktiga företagsledare i kostymer och manliga nöjeskungar i kvinnokläder. Urbanisering har sina fördelar och det är inte för inte som Malmö kallas “Vardens mitt”.

På min lilla ort däremot, som tyvärr växer explosionsartat, var det förr ett behagligt lugn både dag- och nattetid. Nu är vi där igen ja, det var bättre förr…

Men det var det, för nu ska alla villaägare bygga om, ut, upp och ner. Bara på min numera avfallscontainerfyllda gata finns ett tiotal större byggprojekt där glada, käcka, tjocka byggare med åtsittande hängslebyxor varje morgon finner ett nöje i att väcka mig med poänglösa skämt som måste berättas med en röstnivå så det hörs till kollegorna på andra byggen hundra meter bort och får mina tegelväggar att vibrera. Allt medan statlig underhållning från P3 dånar ur bärbara dammiga transistorapparater som ansluts till 400 voltsuttag.

Som om det inte var nog bor jag mitt emot både Folkets Hus och ortens dansrotunda. Före min tid lär det ha visats söndagsmatiné om söndagarna och dansats pardans på lördagseftermiddagarna. Numera är det privata rockkonserter och urartande 50-årsfester som börjar när pardansen skulle slutat och slutar långt efter att SVT´s testbild slocknat.

Kalla mig surkart, kalla mig bakåtsträvare, men faktum kvarstår. Invånarantalet ökar för varje år och snart kan vi säkert kalla oss stad om vi vill. För här finns tendenser till ny urbanisering, det börjar bli trångt, skitigt och bullrigt. Men ännu inte stressigt…