VVV - Värld Vid Väv?

Tänkte vara lite schysst på kvällspromenaden och släpte hunden lös alldeles för nära stranden. Han brukar vara ganska duktig och hålla sig i närheten, men idag tog de spirande vårkänslorna över och han stack som en ubåt genom rutten tång och ilandflutna danska ölbackar en bra bit rakt ut i Öresund.

Inte lönt att vissla och kalla i motvind direkt. Det enda han möjligtvis skulle reagera på är orden Boll och Godis. Och jag kände inte riktigt för att stå ensam på stranden och skrika mig hes… Boll, Godis, Boll, Godis, Boll-godis-bolldisgo…

Mannen i det förbipasserande paret kommenterar fascinerat:
- Kommer hunden tillbaka?
- Förmodligen, om och när han känner för det.

Jodå han kände för det. Efter tre kvart ungefär. Totalt genomblöt och luktar nu allt annat än en syrenberså om våren. Förvisad till en speciellt inrättad torkningsplats på dubbla handdukar ligger han nu och drömmer om en snäll husse som låter honom bada varje dag.

Ha! Skulle jag? Förmodligen…

I en diskussion om livet i allmänhet och kärlek i synnerhet, fick jag nyligen frågan om “kvinnan i mitt liv” skulle kunna ta hundens plats. Nu har jag ju inte träffat henne än och hunden betyder väldigt mycket för mig, men i vilket fall som helst är svaret nej.

För allvarlig talat, vilken normalt funtad tjej skulle vilja sova på en filt nedanför trappan och äta torrfoder med leverpastej ur en skål på golvet två gånger om dagen? Och jag skulle definitivt inte vilja se henne ligga på gräsmattan ute i trädgården och tugga på märgben.

Nej, det finns nog plats för båda.